och jag höll i hans händer i tre timmar...
I ett litet samhälle utanför Malmö dödade en man sin fru och sitt barn innan han tog sitt eget liv, det knyter sig i bröstet när jag läser om händelsen. Jag känner hur ångesten greppar tag i mig. Jag gråter. Enligt en tidningsartikel är detta brott ovanligt, åtta kända fall sedan 1990. Det kunde ha varit nio...
Det var en dag i Januari, jag hade just fyllt 20 år. Ett år tidigare hade jag varit en glad och välmående student, högpresterande, med siktet inställt på en högre examen i litteratur eller psykologi, eller helst i båda. Nu var allt annorlunda. Sommaren innan hade pappa insjuknat i en mani, det var alldeles fruktansvärt, men vi tog oss igenom det och som ett mirakel tog han medicinen han ordinerats och blev bättre. Mardrömmen var slut där, trodde vi. Så kom hösten, den mörka vintern, och depressionen smög sig på pappa. Vi kontaktade psykvården, inget hände. Pappa blev sämre och sämre. Vi ringer psykvården i panik: tyvärr, det är helg, kom tillbaka när helgen är slut. Vi blir allt mer rädda att pappa ska göra sig illa, mamma följer honom till jobbet på måndagen, pappa bryter ihop på jobbet och hotar ta livet av sig, de kör honom hem. Nu är det kris, men psykvården har inte tid fören på onsdagen, då kan pappa få komma dit. Tisdag; jag har en grön pyjamas med röda körsbär på mig. Jag vaknar av tutan. Tutan? Vad händer? Jag går ut i hallen och öppnar dörren. Jag ser mamma komma med pappa i släptåg. Nu Anna, nu är det kört, nu har det slagit slint totalt, pappa försökte strypa mig i bilen. Han säger att han ska döda oss allihop och sedan ta sitt liv. Pappa är helt tom i blicken, som att han inte är där, men han följer efter mamma in i huset. Det är som att det suger till i magen på mig av rädsla, vi måste ringa efter hjälp NU!! Dörren stängs, som i slow motion ser jag hur pappas händer far mot mammas hals. Min mamma, min älskade mamma, världens underbaraste, mot hennes hals far händerna. Händerna som tillhör min pappa, min älskade pappa, världens underbaraste, snällaste pappa som aldrig skulle kunna göra en fluga förnär, hans händer. Ni vet hur folk säger att man får superkrafter i livshotande situationer, det är sant. Jag minns hur jag blir liksom helt lugn, det enda som finns är jag och pappas händer. Jag sätter mina händer runt pappas, bänder loss dem och tag dem i mina i ett fast grepp. Jag känner hur pappas händer blir helt slappa i mina, han är helt tom i blicken. Jag släpper inte greppet på tre timmar, så lång tid tog det innan akutpatrullen hade tid att komma hem till oss. Jag och pappa, ensamma i soffan, hand i hand, jag är helt lugn på ytan, jag gråter inte, säger att allt kommer att bli bra, men inuti är det som att någon vrider om mitt hjärta om och om igen. Det var de längsta timmarna i hela mitt liv.
Även om det har gått år sedan dess sitter den här händelsen på min näthinna liksom fastetsad. Det kan gå dagar, veckor, utan att jag tänker på den, men minnet av den finns där, under ytan och ibland blossar ångesten upp liksom nu utlösta av att det skrivs om en liknande händelse i tidningen. Ärren finns kvar, för alltid. Pappa har haft fler depressioner och manier sedan dess: vi har fått fly hals över huvud från semestern mitt i natten och vi har upplevt sorgen av att se sin pappa bli tvångsintagen av polisen. Han får medicin, men han kan bli sjuk precis när som helst. Skräcken finns där, alltid. Det är tufft för oss, men vi tar en dag i taget, ständigt på vakt efter nya tecken på insjuknande. Det är ett heltidsjobb. Universitetsutbildningen får ta den tid den tar, sakta men säkert blir jag mer och mer färdig och en dag, snart hoppas jag, kan jag ta ett riktigt jobb. Tills dess fokuserar jag på att leva...
Det var en dag i Januari, jag hade just fyllt 20 år. Ett år tidigare hade jag varit en glad och välmående student, högpresterande, med siktet inställt på en högre examen i litteratur eller psykologi, eller helst i båda. Nu var allt annorlunda. Sommaren innan hade pappa insjuknat i en mani, det var alldeles fruktansvärt, men vi tog oss igenom det och som ett mirakel tog han medicinen han ordinerats och blev bättre. Mardrömmen var slut där, trodde vi. Så kom hösten, den mörka vintern, och depressionen smög sig på pappa. Vi kontaktade psykvården, inget hände. Pappa blev sämre och sämre. Vi ringer psykvården i panik: tyvärr, det är helg, kom tillbaka när helgen är slut. Vi blir allt mer rädda att pappa ska göra sig illa, mamma följer honom till jobbet på måndagen, pappa bryter ihop på jobbet och hotar ta livet av sig, de kör honom hem. Nu är det kris, men psykvården har inte tid fören på onsdagen, då kan pappa få komma dit. Tisdag; jag har en grön pyjamas med röda körsbär på mig. Jag vaknar av tutan. Tutan? Vad händer? Jag går ut i hallen och öppnar dörren. Jag ser mamma komma med pappa i släptåg. Nu Anna, nu är det kört, nu har det slagit slint totalt, pappa försökte strypa mig i bilen. Han säger att han ska döda oss allihop och sedan ta sitt liv. Pappa är helt tom i blicken, som att han inte är där, men han följer efter mamma in i huset. Det är som att det suger till i magen på mig av rädsla, vi måste ringa efter hjälp NU!! Dörren stängs, som i slow motion ser jag hur pappas händer far mot mammas hals. Min mamma, min älskade mamma, världens underbaraste, mot hennes hals far händerna. Händerna som tillhör min pappa, min älskade pappa, världens underbaraste, snällaste pappa som aldrig skulle kunna göra en fluga förnär, hans händer. Ni vet hur folk säger att man får superkrafter i livshotande situationer, det är sant. Jag minns hur jag blir liksom helt lugn, det enda som finns är jag och pappas händer. Jag sätter mina händer runt pappas, bänder loss dem och tag dem i mina i ett fast grepp. Jag känner hur pappas händer blir helt slappa i mina, han är helt tom i blicken. Jag släpper inte greppet på tre timmar, så lång tid tog det innan akutpatrullen hade tid att komma hem till oss. Jag och pappa, ensamma i soffan, hand i hand, jag är helt lugn på ytan, jag gråter inte, säger att allt kommer att bli bra, men inuti är det som att någon vrider om mitt hjärta om och om igen. Det var de längsta timmarna i hela mitt liv.
Även om det har gått år sedan dess sitter den här händelsen på min näthinna liksom fastetsad. Det kan gå dagar, veckor, utan att jag tänker på den, men minnet av den finns där, under ytan och ibland blossar ångesten upp liksom nu utlösta av att det skrivs om en liknande händelse i tidningen. Ärren finns kvar, för alltid. Pappa har haft fler depressioner och manier sedan dess: vi har fått fly hals över huvud från semestern mitt i natten och vi har upplevt sorgen av att se sin pappa bli tvångsintagen av polisen. Han får medicin, men han kan bli sjuk precis när som helst. Skräcken finns där, alltid. Det är tufft för oss, men vi tar en dag i taget, ständigt på vakt efter nya tecken på insjuknande. Det är ett heltidsjobb. Universitetsutbildningen får ta den tid den tar, sakta men säkert blir jag mer och mer färdig och en dag, snart hoppas jag, kan jag ta ett riktigt jobb. Tills dess fokuserar jag på att leva...
