Cards for Sabine
och jag höll i hans händer i tre timmar...
Det var en dag i Januari, jag hade just fyllt 20 år. Ett år tidigare hade jag varit en glad och välmående student, högpresterande, med siktet inställt på en högre examen i litteratur eller psykologi, eller helst i båda. Nu var allt annorlunda. Sommaren innan hade pappa insjuknat i en mani, det var alldeles fruktansvärt, men vi tog oss igenom det och som ett mirakel tog han medicinen han ordinerats och blev bättre. Mardrömmen var slut där, trodde vi. Så kom hösten, den mörka vintern, och depressionen smög sig på pappa. Vi kontaktade psykvården, inget hände. Pappa blev sämre och sämre. Vi ringer psykvården i panik: tyvärr, det är helg, kom tillbaka när helgen är slut. Vi blir allt mer rädda att pappa ska göra sig illa, mamma följer honom till jobbet på måndagen, pappa bryter ihop på jobbet och hotar ta livet av sig, de kör honom hem. Nu är det kris, men psykvården har inte tid fören på onsdagen, då kan pappa få komma dit. Tisdag; jag har en grön pyjamas med röda körsbär på mig. Jag vaknar av tutan. Tutan? Vad händer? Jag går ut i hallen och öppnar dörren. Jag ser mamma komma med pappa i släptåg. Nu Anna, nu är det kört, nu har det slagit slint totalt, pappa försökte strypa mig i bilen. Han säger att han ska döda oss allihop och sedan ta sitt liv. Pappa är helt tom i blicken, som att han inte är där, men han följer efter mamma in i huset. Det är som att det suger till i magen på mig av rädsla, vi måste ringa efter hjälp NU!! Dörren stängs, som i slow motion ser jag hur pappas händer far mot mammas hals. Min mamma, min älskade mamma, världens underbaraste, mot hennes hals far händerna. Händerna som tillhör min pappa, min älskade pappa, världens underbaraste, snällaste pappa som aldrig skulle kunna göra en fluga förnär, hans händer. Ni vet hur folk säger att man får superkrafter i livshotande situationer, det är sant. Jag minns hur jag blir liksom helt lugn, det enda som finns är jag och pappas händer. Jag sätter mina händer runt pappas, bänder loss dem och tag dem i mina i ett fast grepp. Jag känner hur pappas händer blir helt slappa i mina, han är helt tom i blicken. Jag släpper inte greppet på tre timmar, så lång tid tog det innan akutpatrullen hade tid att komma hem till oss. Jag och pappa, ensamma i soffan, hand i hand, jag är helt lugn på ytan, jag gråter inte, säger att allt kommer att bli bra, men inuti är det som att någon vrider om mitt hjärta om och om igen. Det var de längsta timmarna i hela mitt liv.
Även om det har gått år sedan dess sitter den här händelsen på min näthinna liksom fastetsad. Det kan gå dagar, veckor, utan att jag tänker på den, men minnet av den finns där, under ytan och ibland blossar ångesten upp liksom nu utlösta av att det skrivs om en liknande händelse i tidningen. Ärren finns kvar, för alltid. Pappa har haft fler depressioner och manier sedan dess: vi har fått fly hals över huvud från semestern mitt i natten och vi har upplevt sorgen av att se sin pappa bli tvångsintagen av polisen. Han får medicin, men han kan bli sjuk precis när som helst. Skräcken finns där, alltid. Det är tufft för oss, men vi tar en dag i taget, ständigt på vakt efter nya tecken på insjuknande. Det är ett heltidsjobb. Universitetsutbildningen får ta den tid den tar, sakta men säkert blir jag mer och mer färdig och en dag, snart hoppas jag, kan jag ta ett riktigt jobb. Tills dess fokuserar jag på att leva...
Nej, jag ser det...
-Pappa vi ska äta nu!
Pappa flyger upp från stolen och försöker gömma ölburken
-Snälla pappa drick inte!
-Jag gör inte det!
Nej, jag ser det...
Ibland vill jag bara borra ner huvudet i kudden och stortjuta, men nu ska jag bita ihop och gå och fira min bror, stackarn...
OS-fnatt och skidåkning
Över till skidskyttet, jag säger bara BJÖRN FERRY! Det hade jag aldrig trott. Vilket lopp, vilken kyla, vilken kille! I början av loppet var jag helt ofokuserad på placeringarna och hur det gick för Björn, för jag var fortfarande så upprörd efter damernas lopp där ACO snuvades på en kamp om medaljerna av en funktionär som nog inte hade vaknat riktigt. Hur svårt kan det vara? När nummer 23 går iväg vore det logiskt att göra kopplingen att nummer 20 borde ha fått starta redan. Skandal! Jag är helt övertygad om att ACO hade kunnat ta in 10 sekunder till på Brunet om hon haft känning på henne, ser man en rygg på en trött skidskytt framför en får man ofta lite extra krafter. Inte nog med detta, i starten på herrarnas lopp släpps två åkare iväg 33 respektive 25 sekunder för tidigt. Godmorgon! Det hade kunnat ske fler felstarter om inte Ferry styrt upp det hela, tur att någon har koll iallafall.
Inte nog med att skidåkning präglar mitt tv-tittande för tillfället så har jag de senaste dagarna tagit mig ut på ett par fina åkturer på isen. När det för en gångs skull är så fina skidförhållanden får man ju passa på lite. Vi har fixat skidutrustning till fia för en summa av 550 kr: pjäxor, skidor och stavar, som hittat. I söndags tog vi en jungfrutur på 5 km, det tog 45 minuter, men vi ska nog snart få upp farten på henne. Utan bromskloss åkte jag igår runt på en tid av 30 minuter och 20 sekunder. En tid jag är väldigt nöjd med med tanke på hur totalt otränad jag är och motvinden längs ena sidan av sjön. Jag hade lite flyt och blev precis i början omkörd av två motionärer som höll ett bra tempo, jag tog helt enkelt rygg på dem (på tio meters avstånd). Svettigt, men det gick. Jag kände mig som Kalla, eller iallafall som Anna Haag.
Nu måste jag gå och få fram maten innan OS börjar igen. Ikväll blir det fler guld!
Eländes elände
Så över till skitskyttet, förlåt skidskyttet. Helena och ACO gjorde strålande insatser och sköt fantastiskt, tyvärr räkte åkfarten inte alls till vilket känns oroväckande inför resten av OS. Ett dåligt skytte kan man rätta till, men det är svårt att ändra åkformen på ett par dagar. Det kändes mycket märkligt att sitta framför tv:n och se det ena okända namnet efter det andra ta sig in på topp 10, och hur tusan kunde Neuner få stryk på spurtvarvet? Det var något som inte stod rätt till där. Jag vill dock inte ge upp innan alla lopp är körda, när det är fyra skjutningar avgörs mer på vallen och där visade Helena upp en strålande form. Distansloppet, där finns chansen!
Invigningen - the sammanfattning
Vad hände då på själva invigningen? Jo en massa indianstammar dansade regndans (eller välkomstdans, det var lite otydligt tyckte jag), sedan kom en massa människor med fioler och körde bort indianerna. Efter det formades träd, isberg och präriegräs av lakan som belystes på olika sätt och till sist hängde en snubbe i lite vajrar i taket och snurrade runt. Spännande, eller inte. Ibland skapades lite läckra vyer, men det var rätt segt faktiskt. Höjdpunkten var helt klart en fantastisk version av Leonard Cohens Hallelujah framförd av KD Lang, både jag och mamma fick gåshud. Det mest spännande som hände för övrigt var när det blev tekniska problem när OS-facklan skulle tändas och den inte reste sig upp från golvet som det var tänkt. Tja, det var nog allt av intresse. Men vänta lite nu kanske ni frågar er, vilka hade egentligen fulast kläder på sig? Jag ska inte undanhålla denna esentiella information för er längre. Jag skulle nog säga Kirgistan, deras hattar var verkligen fruktansvärda.
Nu måste jag avsluta för att börja ladda för kvällens två höjdpunkter: melodifestivalen och skidskyttesprinten. Jag tippar Saade och Orsa till final, Johnsson och Hanna (önsketänkande) till andra chansen. I skidskyttet tror jag på Neuner före Aco, Helena precis utanför pallen. Svåra konkurrenter: Henkel och Berger.
Bröllopspanik och Vinter-OS
Jag fick lite panik idag, bröllopspanik. Jag läste i en tidning att man bör bestämma datum och boka lokaler uppemot 2 år innan vigseln och nu är det redan bara ett och ett halvt år kvar. Tänk om allt är uppbokat? Tänk om alla vigselförrättare är upptagna? Hjälp! Satte mig ner och sökte lite på vad det fanns för olika alternativ och hittade ett par ställen som verkade intressanta och kanske, eventuellt, överkomliga i pris. Jag förstår inte att folk har råd att gifta sig till höger och vänster och i vissa fall flera gånger till på köpet. Jag har kommit fram till att man antingen måste ha ärvt en massa pengar, ha föräldrar som betalar bröllopet, ha tagit ett lån eller ha sparat i 10 år för att få ihop tillräckligt med pengar till ett normalstort bröllop. Det är klart att man kan ju nöja sig med att bjuda de allra närmaste och laga all maten själv, men hur kul är det egentligen? Ska det va så ska det liksom. Den som känner mig kan dessutom räkna ut att om man vill ha en brud (eller egentligen två brudar) vid sina sinnens fulla bruk, så bör så många stressrelaterade moment (tex matlagning) som möjligt lejas bort till experter.
Jag och fia har räknat på att det kan bli uppemot 45 gäster om alla kan, och vill, komma. Det känns helt fantastiskt att ha så många fina människor runt omkring som man vill bjuda, men många tusenlappar blir det onekligen. Sedan finns det ju de där gästerna som man helst inte vill bjuda, men måste. Extra jobbigt känns det i och med att de inte ens är glada över att jag ska gifta mig, kul att lägga ut en massa pengar på att de ska vara där då? Grät ut lite för mamma angående just den biten och hon kom med en bra kompromiss: Pappa får betala för sina släktingar själv om han vill att de ska vara med på mitt bröllop. Dessutom lovade hon att betala för sina släktingar (och de är många) inklusive resten av familjen. Hurra, genast blev min dröm om ett vackert bröllop mer realistisk. Tack mamma, du är underbar!
För att återgå till min bröllopspanik så har jag hittat två intressanta ställen som jag vill åka och kolla på och få mer detaljerade prisuppgifter av. Sedan får vi räkna lite på vad vi har råd med, men det känns skönt att iallafall ha kommit så pass långt. Det känns mer hanterbart nu, som att jag har kontroll över situationen (vilket jag naturligtvis inte alls har, haha).
Så över till nästa punkt på blogglistan: vinter-OS. Som jag har längtat. Det finns få saker som engagerar mig så mycket som ett vinter-OS (ja det skulle vara melodifestivalen då i sådana fall). Tänk att snart få sitta framför tv:n och knappt våga titta när Helena Jonsson skjuter i sista stående och att få njuta av fulländad konståkning när Plusjenko är på isen. I år går OS kvälls- och nattetid, vilket gör att hela familjen kommer sitta samlad i soffan från 18-06, mer eller mindre vakna. Vad mysigt vi ska ha, plockmat och snacks, glass och hemgjorda efterrätter. Nyttigt kan man leva efter OS, så lyder regeln hemma hos oss. Redan imorgon natt är det dags för invigningen som kommer att gå av stapeln mellan 03 och 06. Jag planerar att gå och lägga mig vid 21-tiden (gud nåde dig fia om du väcker mig när du kommer hem), för att sedan gå upp vid 03 och släpa mig in till tv-rummet i huset och kolla på spektaklet med mamma. Fia påstår att hon inte vill bli väckt, hon är inte ett dugg entusiastisk över vem som får äran att bära den svenska fanan eller vilken nation som har fulast kläder på sig, tråkmåns! Nej, nu har jag verkligen inte tid att skriva mer i det här blogginlägget, jag måste gå och lus-läsa alla OS-bilagor som jag har skaffat idag. Återkommer efter invigningen med en (mer eller mindre rolig) sammanfattning för alla de som tänker sova imorgon natt.
supercalifragilisticexpialidocious
Mitt igår avlagda försenade nyårslöfte om att skida 3 km-rundan sket sig direkt. Till mitt försvar promenerade jag istället 5 km. Snälla säg att det räknas som en förmildrande omständighet? Imorgon ska jag ta med fia och köpa pjäxor och stavar till henne, skidor ska vi nog kunna hitta uppe på vinden. De jag hade i 4:an skulle säkert passa, så är de rosa också, läckert inte sant? Det är mycket roligare att åka om man är två, så är det bara.
En underbar vinterdag
Här i närheten av huvudstaden har det idag varit ett fantastiskt väder. Solen har gassat som aldrig förr och jag är så glad över att jag vaknade upp ur min dvala så att jag fick möjlighet att njuta av denna vinterns kanske vackraste dag. Fia och jag tog en långprommenad på isen och förundrades över alla söta barn som som tultade runt på skridskor och skidor. En sån liten vill jag också ha och det snart, helst imorgon. Jag kollade in ett skidspår som jag inte kände till innan, fina hårda spår, 3 km i lagom backig terräng. Den rundan ska jag baske mig börja åka varje dag från och med nu till tövädret infinner sig. Det får bli ett försenat nyårslöfte, jag måste ju gå ner i vikt så att brudklänningen jag spontanköpte i höstas (jag vet, chockerande, mycket chockerande) ska sitta snyggare. Bara ett och ett halvt år kvar nu, eller mindre än så, och det känns så bra.
Ja men välkomna då!
På tal om melodifestivalen så är jag hyfsat nöjd med gårdagen. Min och fias favorit, Salem, gick direkt till final med en låt som kändes lite ny och spännande i sammanhanget. Den andra finalisten Ola kändes däremot oinspirerad och ointressant. Själva låten var väl okej. Eller var den det? Minns den inte ens. Ukraina (Linda) var bättre än förväntat och vi sa till varandra att om den hade framförts av ett öststatsland i ESC så hade vi säkert gillat den mycket, men den typen av låtar slutar tyvärr nästan alltid 5:a här i landet lagom. Tyvärr fick vi rätt på den punkten. Jessica Andersson hade en väldigt fin låt, tyvärr tyckte jag inte att hon nådde ut med den. Stylingen kan ha bidragit till det. Ögonsminket gjorde att ögonen skymdes istället för framhävdes och hon kändes lite för kall (som alltid). Hoppas att hon får till det bättre nästa gång. PoS och Jenny Silver hade udda låtar i sammanhanget, helt okej, men det kändes som att de aldrig lossnade riktigt. Fia diggade dock och har under förmiddagen spelat fröken Silver så många gånger att jag omöjligt kan få den ur hjärnan. Till sist Herr Ekborg, ja herregud vad ska man säga? Jag och fia satt och skrattade under hela numret, inte för att det var dåligt, eller jo lite, men hela det där pompösa musikaliga, ja man blir glad av det helt enkelt. Bra röst det har han onekligen, men det kändes lite under numret att det skulle kunna sluta med en flopp, en förnimmelse som tyvärr visade sig stämma. Jag hade sannerligen mycket hellre sett den pompöse en gång till än den långa blonda eller de stillastående metallarna (nej inte fackförbundet). Ja det var väl alla. Eller nej, jag har glömt någon. Vem? Visst ja, den överårige rapparen. Var det singel han var, uppfattade inte det riktigt, lovar att kolla upp det till nästa gång. I övrigt inga kommentarer.
Gnistan
Så igår var det som att någonting släppte inom mig, en spärr, jag var fri igen. Att åter kunna andas efter en månad i en fönsterlös cell, precis så känns det. Jag ser färger, solen skiner, luften är klar. Jag gråter tårar av lycka när jag känner hur hjärnan börjar återta kontrollen över kroppen. Jag känner hur livet börjar pulsera i mina ådror igen.
Tillbaka. Jag är tillbaka.
