lilltankar

Den är tillbaka, den där som man brukar kalla för livsgnistan. Den har varit borta ett tag, närmare bestämt sedan nyårshelgen. Jag har gått som i dvala, knappt orkat upp ur sängen, gråtit floder och sakta men säkert kvävts av min tilltagande ångest. En sådan där ångest som kommer krypande och börjar som en klump i magen och sedan sakta liksom förlamar dig. Man är som i koma, fast man ser vad som händer runt omkring en. Man ser skeppet gå mot en säker undergång i stormen, men kan ingenting göra åt det. Och skeppet, det var jag...

Så igår var det som att någonting släppte inom mig, en spärr, jag var fri igen. Att åter kunna andas efter en månad i en fönsterlös cell, precis så känns det. Jag ser färger, solen skiner, luften är klar. Jag gråter tårar av lycka när jag känner hur hjärnan börjar återta kontrollen över kroppen. Jag känner hur livet börjar pulsera i mina ådror igen.

Tillbaka. Jag är tillbaka.